Barnen som ingen vill ha (Heftet)

Forfatter:

Legg i ønskeliste

Forfatter:
Innbinding: Heftet
Utgivelsesår: 2016
Antall sider: 220
Forlag: Bente Wikman
Språk: Svensk
ISBN/EAN: 9789198059601
Kategori: Reiseskildringer
Omtale: Barnen som ingen vill ha
Barnen som ingen vill ha Super Chai är ett av de barn som under den senaste tioårsperioden präglat och färgat mitt liv och fått mig att ständigt återvända till ett barnhem i Thailand och en avdelning för barn som är födda med HIV och som ingen därför vill ha. Med sina nio kilo är han lätt. Den som kanske satt sig tyngs i mitt hjärta av alla de små. Super Chai, tre och ett halvt år, med ögon som är ledsna, kloka, glada, med leendet så stort av glädje när han såg mig komma och skrek "mä, mä" och sedan bara klamrade sig fast vid mig med samma ord. "Mä, mä". Inte förrän långt senare gick det upp för mig att det var "mamma" han kallade mig, inte "katt" som jag trodde. Jag trodde han ville se en katt och vi letade tills vi såg en katt. "Super Chai" betyder "superkillen", han fick det smeknamnet för att han var så stark och levde mycket längre än någon skulle kunnat tro var möjligt. Super Chai, tre och ett halvt år Första impulsen när jag kommer till barnhemmet är alltid att gå dit jag hör att jag är behövd, till de som gråter. Men egentligen är det mycket värre med de som har slutat gråta, de små liven som bara ligger i sina sängar med uppgiven blick. Svikna, uppgivna, små underbara barn. Jag har var dag skrivit ur mig smärtan, det har varit mitt enda sätt att orka. Bara skrivit som en fors, min laptop och mina många block har fått bli mina monologmottagare och smärtbärare. Jag har delat och samlat kraft via resedagboken, mejl och senare även en grupp på fejan. Jag har lärt mig att skriva lite bättre och kortare på Sourze, less is more... Tack för hjälpen som jag fått här och alla fina kommentarer som fått mig att tro på att jag kan och ska. Nu är jag tillbaka i Thailand och det är detta jag ska göra, nu är det dags. Jag placerar lilla Bambilie att gunga i en enkel babystol på golvet, medan jag håller en annan som gråter, ensam och uttråkad. En till, en till och en babystol till, jag kan hålla två, tre kan sitta på golvet nära mig och jag kan gunga stolarna med fötterna. Jag sjunger för dem, de ler men den som blev placerad i stolen tittar tårögd och darrar på läppen, ledsen för att jag släppte taget. Åh de vill så gärna ha närhet! En liten mager flicka kommer in, ställer sig vid väggen en bit bort. Hon kanske är tre år drygt, lite blyg, stora ögon, ledsen blick. Hon kommer direkt när jag sträcker fram armarna och hon kryper så nära mig som hon bara kan. När jag får ett knä ledigt, när den andra lilla bebisen ska ha mat, kryper hon upp ännu lite närmare och kramar mig hårt. Jag stryker henne över ryggen igen och igen och känner alla hennes små revben. Vi sitter så på det hårda golvet länge. Varje gång jag gått dit, varje dag, har det varit med tunga steg. Jag har varit livrädd och uppgiven och mer och mer nedslagen över att inte få lov att hjälpa med det jag vet att jag skulle klara av. Men jag har alltid för barnen varit glad att jag gått dit och nästan heller aldrig kunnat ta mig därifrån. Alltid en till att trösta, en till att krama om, en till, bara en till. Mä, määä gå inte. Ta mig med. De har vädjat på alla sätt dessa små. Jag vaknar, tänker på ungarna kan inte hålla tillbaka tårarna. De har bränt ett tag under ögonlocken, det är svårt, det bara rinner. Dagarna går i ett och flyter i varandra, allt rör sig runt barnen, jag jobbar all ledig tid med albumprojektet, jag sätter in klistermärken, bilder och kul pynt i 40 små album. Ett album med en massa bilder till varje barn som ingen tagit hand om för att barnen inte tycks vara värda ens det lilla. Genom en bok med text och bilder skulle för alltid något finnas kvar. Det vill jag så gärna att de ska få ha. Jag går en tur ut, det har kommit en ny liten flicka med smala långa ben, stora ögon och skräckslagen blick. Det tar ett ögonblicks avvägning men jag får hennes förtroende, hon kommer till mig och släpper inte sitt grepp. Vi gungar lite, men bara att byta ställning gör ont, det finns inget underhudsfett på hennes lilla kropp. Vi provar försiktigt om hon kan gå lite om jag håller henne runt midjan, men det går inte. Vi gör flera försök, både inne och ute men hon kan inte stödja på sina magra ben. Hon bara gråter då, hon förstår nog hur fel det är. Hon är liten, ensam och så rädd stackaren. Det är vitt av svamp i hela hennes mun. Det luktar inte alls bra och jag undrar om de har tandborstar till barnen, det har jag aldrig sett användas. När jag frågar kommer det fram en, ny och oanvänd. Hon gråter när jag försöker borsta, det verkar smärtsamt och det är inte lätt att koma åt. Det är något nytt för henne, hon är inte alls van. Svampen måste nog medicineras bort. Hon är nöjd med den lilla aktiviteten och somnar i sin säng. Jag har tänkt så länge att jag ska bearbeta mina texter som bara forsat ut och illustrera med många fina bilder på mina vackra ungar. Många, alltför många, är döda men flera finns kvar och blir det en bok kan de få ett minne av sin barndom, ett minne av att någon var där och brydde sig när de gjorde det barn brukar göra – som att ta sina första steg, sparka en boll jättelångt eller bara mysa nära en låtsasmamma. Och så Super Chai, han har inte fått komma upp ur sin säng idag. En liten stund måste han få… "Mä" ropar han, ler stort och sträcker sina armar mot mig. Oj vad han är vacker och kan stråla denna lilla pojke! Innan han får komma upp ska vi smörja benen och hela kroppen, skinnet är så torrt, så torrt. Han får sitta och så ligga på skötbordet. Jag ska få en chock, en bild som för evigt ska finnas på min näthinna. Jag har hört av en tjej att han har en påse på magen. Det kändes som en lättnad att han hade blöja, för då har de väl fixat det så att det är normalt igen, tänkte jag. Nu såg jag hur han bajsade, han vred sig i smärtor och skrek. Det trängde upp tunn diarré på hans mage, ut ur blöjan. "Stackare, det måste vara stora mängder när det kommer ut på magen" tänkte jag och jag började ta av blöjan. Synen som mötte mig fick mitt hjärta att nästan gå sönder. Jag klarade inte av att fortsätta själv, jag var tvungen att ropa på någon som kunde komma och hjälpa mig. Det var ett hål i hans mage, stort och rött, som en stor böld som svällde ut. Det såg riktigt otäckt ut.Han är alltså stomiopererad, men har ingen påse, det går rätt ut. Jag har aldrig sett något liknande och kunde nästan inte titta. En frågade om det var lukten, men de förstod att det inte var det. Det har varit smärtsamt länge, för jobbigt att gå tillbaka men nu har jag läst det jag har skrivit och varit där igen. Och så många har frågat, peppat och jag har hittat kärlek och folk som tror på det jag gör och backar upp mig. Så jag har bestämt mig för att boken ska ges ut till bokmässan i Göteborg nästa år. Jag vet inte hur lätt det är att komma in under ett förlags vingar i dagens läge, men om jag inte gör det så ska det helt säkert gå ändå. Det finns otaliga fina ungar som jag bär med mig i mitt hjärta så mycket jag bara har kunnat och fått. De blev övergivna för att de föddes i fel världsdel med ett litet virus som i vår del av världen går att behandla ganska effektivt. Det jag önskar för dem mest av allt är så klart kärleksfulla hem och någon som bryr sig och glädjes över att de finns till. Röster från läsare av boken ”Barnen som ingen vill ha” Din underbara bok Tack Bente för den underbara boken jag köpte av dig. Jag läste den med en gång jag kom hem och sedan direkt en gång till. Jag grät och skrattade och efter några veckor läste jag den igen. Den är fullkomligt underbar och jag kommer att läsa den igen och igen. Skulle gärna vilja träffa dig om du har tid. Många kramar från Gunvor Och Jerry Din nya bok. Hej Bente! Jag har följt Dig ett tag och det verkar som om Du gör ett fantastiskt arbete. Jag har ingen kännedom om Asien och när jag följer Ditt arbete i Thailand känner jag att jag inspireras av det som sker i Ditt barnhem. Jag vill ha kontakt med Dig, för jag förstår att Du känner Thailand och jag vill eventuellt arbeta som volontär där. Till sist vill jag önska Dig lycka till med alla Dina projekt. Bästa hälsningar. Bengt G Quist Monika Skoglund En sådan fantastisk bok du har skrivit Bente!! Tusen tack för att du i detalj delar med dig av alla dina upplevelser med dom små barnen! :) Marie Sandberg Älskar denna bilden! Den visar så mycket kärlek. I dig och i barnen som får ta emot den! Du gör ett fint jobb i det du gör! önskar fler människor som du! Må så gott! Kram! Kjersti Breistein Fantastisk av deg Bente Wikman Klem :):) Benny Andersson Hej Bente! Nu har jag läst färdigt boken (egentligen gjorde jag det direkt när jag fick den ) . TACK för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det var en fantastisk resa, jag blev både arg, glad, rörd av alla glädjeämnen, svårigheter och annat du har gått igenom över åren. Detta är varför jag med bara älskar Thailand, ibland är de så svåra att ha att göra med, nästa sekund är det precis tvärtom. Du gör ett fantastisk arbete med barnen. Vilken uthållighet, de flesta jag känner hade gett upp många gånger. Hur gör du nu för tiden ? Har du kontinuerlig kontakt med barnhemmet fortfarande ? Jag hoppas vi kan ses om / när jag åker ner i vinter. Ha en fortsatt härlig sommar och var rädd om dig. Vänligen Benny Hej författare, Bente, du skriver jäkligt bra, jag har aldrig blivit fångad av det skrivna ordet förut men här blir jag det. Även om jag känner historien lite så gör att läsa det du skrivit något med mig som jag inte har känt innan, jag tror det har något med ditt öppna ärliga sätt att skriva på, i alla fall ger det mig en efter tanke som sitter i mitt huvud. Detta måste även andra få ta del av så få detta ut till folket, kom ihåg du är bra, mycket bra på det här. Du måste bara fortsätta. Vidar. Per Jönsson. Nice!!! Ingela Svensson skrev: "Nyss läst ut boken om barnen som ingen vill ha ..råder andra att läsa den med ..du gör ett storartat arbete Bente är full av beundran över ditt arbete där borta ..så många svårigheter .sorg o omänskliga saker går du igenom ..om o om<3<3<3 igen ...köper gärna fler böcker o stöder dig gärna på det sätt jag kan <3" Torbjörn skrev: "starkt gjort ! att våga och kanske misslyckas eller lyckas , hur det än går så har du vågat göra det du vill och enbart det är en seger och en erfarenhet som du kommer bära med dig i alla dina projekt som du kommer att jobba med i framtiden , önskar dig all lycka och hoppas att din bok kommer att uppskattas , KRAM" Hej Bente! Det var en fantastisk bok du skrivit där du delar alla dina upplevelser i detalj, vid alla dina möten med dom utsatta små barnen,både negativa och positiva upplevelser blandas med uppgivenhet och glädje! En sådan resa du har gjort Bente! Både inre och yttre sådan, du har ju fått uppleva saker som vi andra aldrig har gjort, vi har ju endast tänkt på semesterparadis, utan att våga se bakom ridåerna, dess politik och negativa /svåra förhållanden som befolkningen lever under! Tänk om vi alla i Sverige vågade göra samma resa, istället för att sitta här och tycka synd om oss själva, att alla andra har det bättre materiellt. Jag är säker på att dina erfarenheter har format dig som människa,till det bättre!? Trots alla svårigheter har du fått del av upplevelser som är få förunnat,och du har hjälpt många små barn genom din kärlek,din tid och din generositet!! Ha en härlig dag,stor kram ifrån Göttebörrg :-) // Monika. Birgitta Spett hej vilket fin engagemang att du berättar om detta underbart fina land jag har varit där 2 ggr och trivdes bra där men vilken hetta . ler kram Lily Lotus Tranberry Hej Bente! tack för att du har lagt upp mig i grupp. Du är en inspiration för oss, bra jobbat. Ha det så bra! Mikael Johannes Näslund Thank you!!! Darnemo Kent du hjälper barn i Thailand bra gott. Anna Karin Ljung Tack för igår.. Fin bok kram Janne Granhage intressant arbete du har, hjälper barn/ungdom! Tack för en innerlig text som förmedlar mycket frustration men också mycket kärlek. Det hade varit spännande höra lite mer hur du hamnat där du är, hur du fick kontakt och om arbete är ideellt? Skriv gärna mer, Bente! Å tack va glad jag blev för dina frågor Beth, oh ja det är i allra högsta grad ideellt och du ger mig vatten på min kvarn eller glöd för mig att skriva mer... Jag ska berätta mer, allting, hittade barnen av en slump, det var inte meningen inget jag sökte medvetet alls, bara livets svängningar. Det som kan vara så underfundigt i bland bara vi vågar... Det är en 10-årig resa kantad med många barn och mycket svårt men också mycket underbart stora upplevelser och glädje... Bente, underbara Du - även om det inte innebär något mirakel för de långsamt döende små så ger du ändå de små liven lite kärlek. Jag känner mej sorgset lycklig för att du finns - sorgset därför att du behövs så förtvivlat väl. -- Apropå munsvampen,,, försök med kolsyrat mineralvatten - den där svampen som barn kan få i munnen brukar inte gilla sura miljöer. Bizon Åh Bizon sorgset lycklig det var vackert, tack ja det beskriver mycket av det jag lever med i detta. Du ger mig kraft för att du skriver din kommentar tusen tack för det. Det gör inget att jag fått samma råd förut, och att jag vet att det inte riktigt funkar, det är som svampen fått för för stort övertag... Tack du visar att du bryr dig, det gör hela skillnaden just i mig för att skapa kraften som får mig att orka möta det svåra igen... Det svåraste är när det inget finns att göra men att hålla är också att göra och just då för den som lider det allra viktigaste... Sorgsen lycklig är just va jag är på nått vis.

Til toppen

Flere bøker av Bente Wikman: