Gud föder alltid höken (Heftet)

Forfatter:

Legg i ønskeliste

Forfatter:
Innbinding: Heftet
Utgivelsesår: 2014
Antall sider: 351
Forlag: Förlagstryckeriet Vitterleken
Språk: Svensk
ISBN/EAN: 9789185903412
Kategori: Romaner
Omtale: Gud föder alltid höken
Det är tidigt 50-tal i en liten Hälsingeby och en ny tid klappar på dörren. Frank är sju år, en
utböling som pratar ”fint”. Det går rykten i byn om honom och hans mor sedan hon återvänt
efter en turbulent tid i Stockholm, utan make men med Frank i släptåg. Hon yrkesarbetar i
hemmet, bär på en outtalad skam och håller sig därför på sin kant i byn. Det gör inte Frank.

Utdrag; Vi gick tillsammans nerför trappan. Mor försvann in till köket och skafferiet för att hämta mjölkkrukan. Typiskt mormor att åka till Ers-Michels just idag. Tänk om Hjalmar inte är där! Mor kom ut nästan direkt med mjölkkrukan och en korg, som hon räckte mot mig.
– Här, ta den du.
Bredvid varandra traskade vi förbi uthuset där min längdhoppsgrop låg i änden. Så fortsatte vi bort mot farbror Anderssons gård.
– Hur trivs du här på Mon då? frågade mor. Det är ju en månad sedan vi flyttade hem nu.
– Det är bättre här, svarade jag utan att tveka. I Sund-byberg fanns ju bara hyreshus och gator, nästan inget gräs alls. Missan skulle aldrig klara sig där. Och så fanns inte Älva.
Mor skrattade till och vi gick vidare.
– Men det fanns andra barn, sa hon efter ett tag.
– Dom var dumma, sa jag tyst.
– Jaså, var dom det. Har du fått några kamrater här då?
– Den jag träffat mest är Blöt-Jonke, han i Ol-Mårsas. Han verkar snäll men pratar inte så mycket och så är han ju lite för gammal för att leka. Sen tror jag det finns en som bor i skogen uppe vid Mångses, men han har jag aldrig träffat. Storpojkarna förstås ...
– Är det fler? Den ende jag känner till är Uno. Han brukar ju ta genvägen över vår gård när han ska till Haglunds.
– Uno är inte snäll. En gång gick han förbi våran stenbro tillsammans Kent och Jonas när jag satt på bron. Vet du vad han sa?
– Nej, hur ska jag kunna veta det?
– Titta på halvdansken, sa han och så pekade dom finger och skrattade.
– Jaså, gjorde han det. Lite ret måste du stå ut med. Han kan säkert bli en bra kamrat, för alla i Krings är rejäla människor. Visste du förresten att Unos pappa är polis?
– Det bryr jag mig inte om. Uno är dum och så bestämmer han över Kent och Jonas. Båda gör alltid som Uno säger. Han säger att jag pratar konstigt och försöker vara fin, Kent och Jonas håller alltid med. Men då springer jag för jag hör på rös-ter¬na att dom tänker spöa mig.
Helt plötsligt började mor gå så fort att jag fick skynda mig för att hinna med.
– Du behöver inte vara rädd för dom, men Blöt-Jonke ska du se upp med.
– Jamen, han är snäll!
Mor snörpte på munnen och ökade på stegen. Jag blev nästan tvungen att springa för att hänga med.
– Snäll! Dom är tattaraktiga i Ol-Mårsas. Håll dig borta! Tjyvaktiga fyllbultar har dom alltid varit, hela familjen och inte lär dom ha blivit bättre. Men när du börjar skolan till hösten kommer du att få kamrater.
Hon låter arg, tänkte jag och tittade om rynkan fanns i hennes panna, men den var alldeles slät.
– Mor, jag har tänkt på en sak.
– Vadå?
– Färilaborna pratar inte alls som dom i Sundbyberg. Här pratar alla väldigt långsamt. Flera ord förstår jag inte heller.
Hon log och strök mig över luggen.
– Jaså, vilka då?
Jag stannade.
– Dom säger jett hela tiden, mormor också ibland. Men jag har listat ut att det betyder måste. Fell betyder väl och norst nånstans. Dom orden förstår jag. Men vad betyder läll?
Mor skrattade till och satte ner mjölkkrukan bredvid korgen.
– Jaa, du. Det ordet är lite svårt att förklara, sa mor. Det används när man vill betona att något är viktigt. Tänker du bara efter så förstår du.
Hon lyfte upp mjölkkrukan och så fortsatte vi förbi farbror Jonssons uthus. Men jag ville veta varför alla pratade så konstigt.
– Förklara då för jag vill veta!
Mor stannade, suckade och förklarade att i Färila pratade man Falamål. I Sundbyberg pratade man rikssvenska.

Han längtar efter en pappa och försöker skaffa en ny. Samtidigt fantiserar han om morfar,
död i syfilis, allt medan karlarna glor och storpojkarna kallar honom för Halvdansken.

Det gör nu inte så mycket för hemma finns mamma, mormors bullar och Missan och en
bit bort Älva (Älven) med Fläsk-Eskil, storfiskaren. Frank trivs, börjar skolan och tycker allt är bra ända tills det en dag står en obekant herrcykel bredvid stenbron …

Til toppen