Guds lilla barnaskara (Innbundet)

Serie: Thomas Luma 1

Forfatter:

Legg i ønskeliste

Forfatter:
Innbinding: Innbundet
Utgivelsesår: 2003
Antall sider: 417
Forlag: Lumme Info Förlag
Språk: Svensk
Serie: Thomas Luma
Serienummer: 1
ISBN/EAN: 9789519891552
Kategori: Romaner
Omtale: Guds lilla barnaskara
Recensioner:

Recension Bibliotek tjänst. 2003.

Krister Lumme född 1946 på Åland, numera bosatt i Sverige debuterar med en brett anlagd roman om en pojkes vistelse på ett Åländskt barnhem under tidigt 1950–tal. Den ironiska titeln rymmer en självbiografisk färgad utvecklingshistoria, som huvudsakligen utspelar sig på ”Stiftelsen Hemmet,” en uppfostringsanstalt där fysisk och psykisk misshandel satts i system av en föreståndare som tror sig fostra ”goda kristna”.

Romanen ( lämplig att filmatiseras) är lättläst, enkel och effektivt skriven, därtill med insiktsfull psykologi samt god miljö– och personskildring. Här finns många starka scener som belyser barns utsatthet. Pojkarna på inackorderingshemmet formas för livet av den förnedrande uppfostran de utsätts för (”ingen kunde se hur barnen mådde invärtes, utan förväntningar, bakom en mur av regler”). När huvudpersonen Thomas får lämna anstalten gör han det som en illusionslös 15 åring– samtidigt som han kunnat behålla en paradoxal tillförsikt.

Lektör Björn Gustavsson.

Recension / Kulturskriften HORISONT / Svensk Finland.

Debutroman GUDS LILLA BARNASKARA.
Författare KRISTER LUMME.

I Krister Lummes debut bok är huvudpersonen pojken Thomas som för recensenten blev så levande att han omedvetet döpte om honom till Krister, medveten om att boken är självbiografisk. Lumme skriver engagerande och interfolierar berättandet med levande dialog.

Boken är lämplig läsning för alla (och särskilt för enskilda och myndigheter som har ansvar för barn). Lumme skildrar där sin barndom och tidiga ungdom på ett åländskt barnhem vid namn Stiftelsen Hemmet under 1950-och 1960 talet. Han hamnade på barnhemmet som missanpassad, vilket var beteckningen för föräldralösa. I själva verket har Thomas (Krister) både en mor och far, men de antingen vill eller kan inte ha honom hos sig.

Det unga par som har hand om ”Hemmet” har tidigare arbetat vid en anstalt för ungdomsbrottslingar, en bakgrund som knappast var särskilt bra då det sedan gällde att ta hand om små barn. Thomas är bara sex år då han placeras i deras vård. Lazarus och Rakel är religiösa och hemmet kallas för kristligt. Miljön är vad man kallar för ”dickensk”- föreståndaren ger bara den mat som behövs för överlevnad, de utnyttjar barnen som gratis arbetskraft och lånar rent ut dem till bönderna.

Några dokument lär inte finnas som skulle visa vad de härigenom tjänade in utöver de pengar som kommunen betalade eller som de tiggde ihop ”för Hemmet” och som placerades på deras eget konto. Inte för att man behöver varar just kristlig i denna syssla, ännu idag finns det t.ex. Personer på ledande akademiska poster som agerar på samma sätt som Lazarus och Rakel. Hos dessa tillkom dock något värre: de behandlade barnen med kyla och delade ut gruvliga straff, även på grund av inbillade förseelser och med hänvisning till Gud och Jesus.

Det Thomas lär sig på Hemmet är att lura och manipulera för att klara sig själv så gott det går. Han lär sig också att röka, stjäla och dyrka upp lås. ”Han hade lärt sig mycket sådant som Lazarus hela tiden förmanade om eller förbjöd.” Allt är dock inte natt svart i denna skildring, utan Lumme berättar också livfullt om ljusa och rentutav lyckliga stunder. Som den gången Thomas visar sig vara en sångfågel, och får uppträda på möten och rentav sjunga för biskopen vid invigning av kyrkan.

Thomas far Olle får mellan sina vistelser på sinnessjukhus besöka sonen på Hemmet. Modern betraktas däremot utav föreståndaren som en osedlig kvinna, vilket de låter Thomas veta med ännu grymmare ord, och hennes postade presenter undanhöll pojken. Då han skall k0nfirmeras får modern slutligen komma på besök. Och till sist får Thomas lämna hemmet då han fyllt femton. Han flyttar till Sverige och lämnar den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom. Författaren har sagt att han inte känner hat mot de skyldiga, men att en ursäkt från den ansvariga myndigheten vore välkommen. Lazarus och Rakel lär inta ha hört utav sig, ej heller deras Gud.

RAUNO AHO.


KULTUR 10.09.2003

Rakt om ett barn-helvete

Litteratur.
Ny bok.
Krister Lumme, Guds lilla barnaskara, självbiografisk berättelse.
Förlag: PQR-kultur, 418 sidor. Inb. Pärm: Minna Johans.

Krister Lumme har skrivit det många talat om under många år, eller rättare sagt spekulerat i; hur var det att bo på Stiftelsen Hemmet i Lemland, ett hem för föräldralösa miss anpassade barn och drivet enligt så kallade kristna värderingar.
Det handlar också om hur det kunde gå för ett skilsmässobarn i ett sjömansäktenskap på 1950-talets Åland.
För Krister Lumme, född 1946 i Mariehamn, ändras livet totalt när hans mor 1950 beslutar sig för att skiljas från maken som är sjöman. Hon tar sina två yngre barn och flyttar med sin älskare till Sverige.
Fadern, sjömannen, får vårdnaden om bokens Thomas, Krister Lummes alter ego. Det är ett uppslitande avsked byggt på svek och lögner.

Pappa sjuk
Via en kort vistelse med farmor i väntan på att pappa ska komma i land, och en sejour med pappa som är schizofren och dessutom dricker, blir det barnhemmet på Skillnadsgatan.
Mamma som lovat komma och hämta Thomas till Sverige hörs inte av. Det blir Stiftelsen Hemmet, som är nyöppnad och som drivs av ett ungt nitiskt par, som blir Thomas boplats. För hem kan det knappast kallas.
Föreståndaren Lazarus var agrolog, hans hustru Rakel “hemträdgårdslärarinna”. De hade träffats på en uppfostringsanstalt för kriminella unga där båda arbetat.
Det var erfarenheten de hade då Hemmet öppnades. Thomas och Jon från barnhemmet var de första inflyttarna.

Grymt
Det är så grymt; ett litet barn, förvirrat och skadat av uppslitande avsked och lögner (med rum för ett oändligt hopp alltså) och utan föräldrar som tar/kan ta ansvar klassas som missanpassat. Och behandlas omänskligt.
Boken är tung läsning, inte minst om vistelsen på Hemmet med gräsliga straffåtgärder i oändlighet. Ren misshandel, aldrig relevanta svar på raka frågor, fega undanflykter, rätt mager mat. På Hemmet skulle man vara glad att man hade kläder på kroppen och fick mat.
Den falska skenheligheten, hänvisningarna till Gud och Jesus väcker frågor hos Thomas, berättigade frågor. Som Lazarus föga kan svara på, han har inte den kompetensen heller, även om han visar en större, vad ska vi säga, värme, än Rakel gör.

Inte bitter
Det är inte med bitterhet Krister Lumme berättar, han beskriver rakt upp och ner, reflekterar också, men inte mycket. Ur berättarperspektivet noterar han okunskapen hos föreståndarparet, ger röst åt den snälla tjänarinnan Hilda, som inte öppet vågar visa sin ömhet och omtanke i rädsla för att mista jobbet.

Utnyttjas hårt
Lumme döljer sin ironi, men visst finns den; Lazarus var under medeltiden de sjukas och särskilt de spetälskas skyddshelgon. Och vad var barnen på Hemmet om inte något av samhällets paria?
Barn som utnyttjades ekonomiskt som gratis arbetskraft av föreståndaren, dels för Hemmet, dels för hans egen gård:
Barnen var också billig arbetskraft för lökbonden i trakten; ingen lön, ingen mat, men kaffe och smörgås för slitet.

Ingen fick ha egna kläder.
- Pengar som kommunerna betalade för mat och husrum samlades på hans eget (Lazarus) konto. Lazarus bedrev tiggeri för Hemmets barn så att välgörenhetsorganisationer skulle ekipera barnen. Då behövde han inte själv åka in till stan och köpa kläder åt dem, skriver Lumme.

Ofattbart
Det finns en otroligt grym historia i boken, den om Thomas julpaket. Varje jul har hans mor skickat julpaket med fina leksaker.
Då Thomas firar sin sjunde jul på Hemmet kommer det inget julpaket. Han frågar, frågar, frågar. Saknar sin mamma, sin
a småsyskon. Gissar och frågar igen, listar ut att föreståndaren döljer något.
Jo då, sent om sider får han vet att visst har det kommit ett paket. Men Thomas får bara ett paket åt gången ur mammans julpaket.

Handbok i misslyckande
Hela boken är en handbok i hur man inte ska behandla barn, den är en handbok i konsten att misslyckas med att skapa förtroende, självtillit, glädje.
När Thomas ska konfirmeras får han veta att hans mor och syskon ska komma till Åland. I samband med det får Thomas veta av sin moster i Mariehamn att mamman försökt ringa till sin son men avvisats.
Föreståndaren klassade henne som hora, ett epitet han använder också då Thomas frågar efter henne, längtar efter henne som det lilla barn han är.
Det är grymt, det är otroligt grymt. Lumme beskriver också den misshandel som uppmärksammades i lokalpressen.

Dubbla hierariker
Thomas, det övergivna barnet, lär sig överlevnadsknep i de dubbla hierarkier som finns i Hemmet; bland de vuxna och bland barnen. Han blir en expert att avlyssna tonfall, lär sig ljuga ihop till trygghet.
Många visste om att barnen inte hade det bra på Stiftelsen Hemmet. I dag är det en gåta att Hemmet kunde fortsätta år efter år utan insyn och kontroll.
Känslan av barnets övergivenhet går som en röd tråd genom boken, men också besvikelsen. När mamma slutligen får komma till Hemmet, när Thomas ska konfirmeras och ska ut i livet, då får hon komma. Glädje men även besvikelse för Thomas.
Hon åker i väg utan Thomas, lovar höra av sig. Igen får han vänta. Men till slut blir det Sverige och skola för Thomas.

Om barns saknad
Vill man veta något om barns saknad och längtan efter en mamma, en pappa hur vardagen än utåt gestaltat sig ska man läsa “Guds lilla barnaskara”.
Barnen på Hemmet var nog glömda av den gode guden vars realitet inte var mera än floskler och ett hot kopplat till helvetet.

Upprepningar
Man ser att Lumme arbetat mycket med boken. Flera upprepningar av fakta återkommer i synnerhet i första delen av boken och borde ha putsats bort. Men berättelsen flyter, enkelt och effektivt.
Läs den, för Guds skull. Allt är inte bra i dag heller kring barn.
Boken ger all anledning till att fundera på vad barn är, varför man skaffar dem och vilket ansvar man som förälder och vuxen är skyldig dem.
Minna Johans har gjort en snyggpärmbild som står i samklang med bokens innehåll.

Benita Laanti-Helander


Recension Vasabladet / Finland.



På lite över fyrahundra sidor har Krister Lumme skrivit en gripande historia. Romanen heter Guds Lilla Barnaskara. Det är mig veterligen författarens första bok. Lumme är inte särskilt känd i litterära kretsar. Nu har han dock en ärlig chans att slå sig igenom och boken har en möjlighet att sälja bra.
Omslagsfoldern berättar att författaren levde på ett barnhem på Åland från sex års ålder. Ut i livet kom han när han fyllde femton år. Då flyttade han till Sverige. Efter långa pass på Åländska fartyg bor han åter i grannlandet.
Romanen sluter en cirkel. Under de första sidorna lämnas pojken Thomas i samhällets vård och i slutet skall han träffa familjen på nytt. Bokens sista mening lyder. ”Nu lämnade han den ö där han borde ha fått en lycklig uppväxt, men där han i stället blev bestulen på sin barndom”.
Den som hände i boken borde få samvetet att vakna hos många instanser. I det avseendet skiljer sig inte vår tid ifrån femtiotalet. Trots all kunskap och upplysning lämnas barn ensamma, om inte i samhället händer så åtminstone även idag. Föräldrarnas karriär, de tilltagande uppgifterna på arbetsplatsen, en viss egoistisk blindhet för barnens behov betyder att de uppväxande allt mera har en passiviserande bildruta framför sig eller att gatans värld blir deras. Det finns en enorm brist på ömhet. Det finns allt för få som bryr sig om.

Om detta skriver Krister Lumme. Huvudpersonen Thomas, författarens alter ego, upplever att familjen splittras och att han samvetslöst blir lämnad ensam. Han blir placerad på ett barnhem varifrån han sedan flyttas ut till Hemmet på landet. Där styr ett par som under religiösa förtecken uppfostrar pojkar på sitt get speciella sätt. Tron på de heliga skrifterna ger rätt till hårda metoder som förnedrar såväl ungdomar som barn. Skrifterna ger inget rum för medkänsla och förståelse. Det finns bara absoluta regler och ingen möjlighet till att opponera sig. Författaren berättar hur Lazarus den manlige ledaren kom upp med ett glas vatten efter att de hade skrikigt högt och länge om att de var törstiga. Han hade börjat praktisera sin mjuka linje med att straffa ungarna med att dar in maten om de var olydiga. ”Indragen– mat– terapin var den första markeringen. Indraget– vatten– terapin i arresten förstärkte straffet.”

Detta mönster skapar ett annat. Vägar omöjliga att gå skapar frustration och hämnd.. Lumme beskriver skarpt denna cirkel av sorglustiga episoder som i sin djupa tragik lyfter upp boken ur de känslor av besvikelse och saknad som det innerst handlar om. Somliga saker kan man skratta åt. Lumme är dessutom väl införstådd med att hemmets ledare helt saknar pedagogiskt grepp. Lazarus hade tidigare arbetat på uppfostringsanstalten Östensö och tillämpade här samma metoder, att varje förseelse var straffbelagd. Det är säkert svårt för ett barn att förstå att man till punkt och pricka skulle följa alla regler, i alla fall när frågan aldrig får ett svar.

Det går ju inte att straffa ett barn för att han har ett lyte. Man kan inte skrämma bort en svaghet. Småningom får dock Lazarus känna att det går inte att kuva alla med hot. Där pojkar kommer samman finns även en enorm uppfinningsrikedom.
Lumme glömmer dock inte att gränser trotts allt är viktiga. Den som med rimliga mått sätter gränser skapar trygghet och en känsla av att någon bryr sig om. Rymlingar återkommer. Det är spännande att se vad friheten egentligen har för värde. Det kan betyda att man famlar i ett stort okänt villrådigt.

Bekant ur många sammanhang är författarens beskrivning av den inofficiella och den officiella verkligheten. Sanningen om livet på hemmet fick aldrig nå ut till allmänheten. Ytan var fint polerad också inför myndigheterna. Den bild som exempel tidningen ger är sanningen lite avslöjande.
Psykologiskt tror jag att Lumme kommer en skör verklighet nära. Det är rörande att läsa om Thomas förhållande till modern. Under årens gång frågar han upprepat Lazarus varför modern inte tar kontakt med honom. Ledaren berättar för honom att modern är en hora varpå Thomas säger ju att hon är hans moder så vad gör det vad hon är. Saknaden är djup genom åren. Ändå känns Thomas likgiltighet motiverad, när de väl träffas vid konfirmationen.

”Guds Lilla Barnaskara” år trots sin vemodiga underton och sin samhällskritik ingen mörk bok. Det finns episoder i Thomas liv som ger honom ett mänskovärde och låter honom förverkliga sig själv. Pojkarna mer eller mindre oskyldiga hyss lyfter även de upp stämningen. Det är inge brist på fantasin.

Personligen upplever jag Krister Lummes bok synnerligen välkommen. Jag har inte läst något motsvarande på länge och kommer närmast att tänka på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma”. Den är välskriven med ett språk som är både enkelt och tydligt och som gör romanen till en underbar sträck läsnings bok. Och trots sitt alvarliga budskap är den en försonande bok. På ett ställe i romanen säger Lumme. ”När allt sedan hade ordnat sig skulle han för alla berätta vad han hade upplevt och han skulle förlåta alla.”

Theodor Kallifatides sade att allt språk skulle innehålla världen för att var bra. Språket i ”Guds Lilla Barnaskara” Omfattar världen.

Kalevi Granqvist . Vasabladet 2003–20–12.



Til toppen

Flere bøker av Krister Lumme: